Vardag

Bidra till min kandidatuppsats på socionomprogrammet!

Hej!
Nu skriver jag min c-uppsats på socionomprogrammet på Göteborgs universitet. Jag ska skriva om personer med fysiska eller-/och psykiska funktionsnedsättningar och vad deras anhöriga önskar för socialt stöd för att förbättra deras egna- och personen med funktionsnedsättning psykiska hälsa. Enkätsvaren kommer användas för att kartlägga vilka olika önskemål det finns kring socialt stöd utifrån den aktuella funktionsnedsättningen.

Jag som skriver uppsatsen har själv cerebral pares en enbart fysisk funktionsnedsättning och jag kommer vilja arbeta med att förbättra den psykiska hälsa för funktionsnedsatta och deras anhöriga i mitt kommande yrkesliv.

Enkäten kommer endast vara tillgänglig i cirka två veckor från och med idag 19/10. Därför är det viktigt att du svarar inom kort när du har möjlighet. Jag är så tacksam om ni delar enkäten till andra personer som är anhöriga och lämpar sig för att svara på enkäten. Har ni andra tips på hur jag kan nå ut till anhöriga så skriv gärna till mig, eller i enkätformuläret.

Enkäten är helt anonym och består av sju enkla kryssfrågor som går snabbt att besvara, sen är det fem frågor där du skriver fritt om dina önskningar och motiverar dessa.

Mer om min uppsats finns i informationsbrevet som ni läser innan ni påbörjar att svara på enkäten. Informationen kommer jag att kunna uppdatera, så jag skriver era kloka tips där så att andra kan ta del av det innan de svarar på enkäten.

Har ni frågor eller annan feedback så hör gärna av er.☺️
https://samgu.eu.qualtrics.com/jfe/form/SV_5vi3ScCpzEGBuVo

Vardag

”Det viktigaste är att jag har en häst att rida…” och nu har jag den hästen!

Att hitta en ny häst som passar mig har varit otroligt svårt. Det visste jag innan jag började leta och jag tänkte skriva och berätta lite kring vägen att hitta den rätta hästen. Mina önskningar och krav som hästen skulle uppfylla, tyckte jag själv var ganska rimliga. Sen när jag kollade annonser så upptäckte jag än en gång hur litet utbudet på hästar som skulle kunna fungerar till paradressyr var. Jag är väl medveten om vad det krävs för typ av häst för att jag ska kunna rida ett Paralympics och den rätta hästen, kommer jag fortsätta att leta efter.

En av hästarna som jag provred, såg jag potential i annonsen att den skulle kunna fungera för de stora mästerskapen. Den var supersnygg verkligen och hade helt rätt inställning, men i ridningen så var den för högt utbildad jämfört med vad jag söker. Jag skulle alltså behövt lära hästen att inte göra flertalet rörelser, därav var hästen mer passande för en ryttare som inte tävlar paradressyr i grad 2. I samma prisklass provred jag ytterligare en häst som var väldigt rolig och rida. Men där kände jag att den inte kommer kunna konkurrera mot paradressyrryttaren som jag kommer tävla mot i stora mästerskap. Lite tråkigt faktiskt. Jag provred även en välutbildad D-ponny i en hög prisklass men även den var välutbildad och passade en ryttare som ville utnyttja hästen utbildningsnivå mer. Sammanfattningsvis tyckte jag alla dessa hästar var roliga att rida, det är tacksamt med arbetsvilliga hästar. Samtidigt såg jag också att jag borde kunna hitta samma höga arbetsmoral och utstrålning på en häst som kanske hade utbildats motsvarande LA i dressyren.

Men att provrida yngre hästar var inte heller helt lätt. Duffy var åtta år när jag provred henne och då var hon väldigt trygg och stabil i sitt rörelsemönster och var lyhörd på mig som ryttare. Jämfört med välutbildade hästar som kunde lära sig förstå min ridning under provridningen, så förstod de yngre hästarna inte mina hjälper tillräckligt.  Jag provred nämligen en 13 årig D-ponny som var utbildad LA och som såg fin ut när ryttaren visade hästen för mig. När jag red blev ponnyn rädd för mina säkerhetsstigbyglar och att jag hamnade i obalans, gjorde att den bara ville springa ifrån mig. Vi insåg snabbt att det inte var en ponny för mig tyvärr. En annan häst var sju år och den förstod mig inte alls verkligen. Jag kände att den reagerade på fel sätt för mig när den inte förstod vad jag ville, och jag kände mig inte trygg när jag satt i sadeln. Jag hade i somras en femåring hos mig på prov, så jag visste ändå hur yngre hästar kunde reagera när de var osäkra på vad jag ville. Dock passade inte den hästen mig på grund av att jag behöver en häst som jag själv kan hantera i alla moment utanför ridningen just. Den sista unga hästen som jag provred var sex år och även den var fin när ryttaren red den innan mig. I början kändes den väldigt bra även för mig, mycket framåtbjudning vilket har flera fördelar för mig. Men sen hände något oväntat med hur hästen reagerade när jag skulle fatta galopp och plötsligt hade jag ramlat av.

Just efter den provridningen kände jag att jag behövde en liten paus från provridningar. Vi hade varit i väg i stort sett varje helg och jag hade kollat igenom alla annonser under flera månader. Jag kände också att mitt mående bara ville ha ett liv med häst. Alltså jag saknade att vara dagligen i stallet, rida, träffa alla i stallet och träna och som pappa sa, det viktigaste är att jag har en häst att rida. Så helgen efter avramlingen satt vi i bilen igen mot ännu en provridning. Min kropp kunde varit i bättre skick, men jag visste hur snabbt hästar säljs så det vägde över att åka och prova ytterligare än D-ponny. Jag bara höll tummarna att det var en snäll häst, för jag var inte i form. Allt var så intensivt och jag provred Abbey utan mina gummiband som jag har för att hålla skänklarna på plats. Abbey förstod mig ändå och äntligen fick jag den där känslan, som jag så länge letat efter. Det kändes att den här ponnyn hade mer potential i sig, som jag tänker att jag kan få fram med mer träning. Samtidigt som Abbey var trygg i sig själv och reagerade på rätt sätt när hon kände sig osäker. Sen så stod hon där Abbey 13 år, i min box och det var så efterlängtat. Jag har alltså sedan dess ridit Abbey både i ridhuset, paddocken och ute på vägarna utan problem. Jag har även tränat för Christian med Abbey, vilket var superkul.

Nu ska jag rida och träna för att jag och Abbey ska bli så bra som möjligt ihop. Jag lyckades trots allt hitta en häst som gör att jag kan utvecklas som paradressyrryttare. Det är stort. 🙂

/Linnéa

Vardag

Dressyrstjärna sökes!

Hej!

Jag har kommit fram till ett beslut som innebär att jag nu letar efter en ny tävlingshäst till stora mästerskap i paradressyr och Paralympics.

Hästen som jag söker får gärna vara liten och nätt i modellen, med mycket bra skritt och trav. Gärna med framåtbjudning och känslig för mina hjälper, samtidigt som hästen är trygg i sig själv. Tävlingsvana är ett plus och hästen bör även vara lätt i all hantering. Det kan även vara av intresse av en d-ponny.

Jag står just nu uppstallad hos Christian Bengtsson som jag tränar regelbundet för, där vi har goda ridmöjligheter året om. Jag har ett bra team runt om mig vad gäller alltifrån träning till hjälp och stöd för att både jag och hästen ska utvecklas på bästa sätt och prestera på tävlingsbanan. Jag har i nuläget pluggat hälften på socionomprogrammet på Göteborgs universitet, där jag också är RIU-student. Med sikte på att kombinera min elitsatsning i paradressyr med mina studier och framtida yrkeskarriär. Jag mår som bäst när jag har möjlighet att leva det bästa av dessa två världar. Därmed är min önskan att i första hand hitta ett samarbete med hästägare, med möjlighet att för exempelvis låna hästen till tävling och träning eller ha hästen på foder. Det kan även vara av intresse att köpa hästen, helst lite längre fram i tiden. Jag är öppen för kortsiktiga som såväl långsiktiga upplägg.

Att leva mitt liv med en fysisk funktionsnedsättning ger mig möjlighet att elitsatsa inom som paraidrottare i paradressyr. Jag hoppas att jag kommer kunna fortsätta att utveckla mig själv och utmanas och motiveras av allt det positiva som paradressyren innebär för mig. Jag vill fortsätta att inspirera andra och dela med mig av min väg för att bli bäst utifrån mina förutsättningar.

Alla tips och tankar är välkommet. Sprid gärna inlägget.

Tack!

Det går bra att skriva till mig direkt här, men det går även att skicka ett mejl till linnea.gunneflo@outlook.com

Vardag

Frustrerad och placerad!

Hej!

Nu var det verkligen längesedan sen jag skrev ett inlägg här. Men idag behöver jag skriva av mig och berätta för er om dagens tävling.

Till att börja med så var jag osäker om jag skulle tävlat idag, då Duffy behöver mer träning. Men i dessa tider så gäller det att hitta motivation och jag tycker att tävla är väldigt roligt. Samtidigt som jag även ville att Duffy ska uppleva hur kul det är att komma iväg på äventyr, vilket märks att hon uppskattar.

Dagens tävling var återigen ett steg i rätt riktning (likt SM). Jag är otroligt glad att saker och ting blir bättre och bättre.

Ja, hur är det då att tävla som paradressyrryttare i grad 2 på en ”vanlig – icke paradressyr dressyrtävling”?

Det är speciellt på så många sätt och jag har tävlat på ”vanliga” tävlingar från det att jag började tävla och det är även något som jag kommer fortsätta göra. Även efter idag, då det tyvärr är alldeles för få paradressyrklasser i hela Sverige!

När jag tävlar på en vanlig tävling krävs det att jag har dispens för att kunna få rida med mina hjälpmedel på tävlingsbanan samt, att jag får rida lätt i traven. Dispensen ska både överdomaren och domaren i klassen veta om inför varje tävling som jag deltar i. När jag kom till tävlingsplatsen idag så pratade tävlingsledaren och jag om att alla berörda har fått den information som behövs, vilket de hade. Jag uppskattar verkligen samtal med tävlingsledaren, för då kan jag känna mig lugnare och trygg i att jag ska få rätt förutsättningar när jag inte tävlar en paraklass.

Jag har ridit för den domaren som dömde idag innan, det var alltså inte första gången som hon såg mig och Duffy (OCH MINA HJÄLPMEDEL, SAMT DISPENS).

Ett av mina hjälpmedel är att jag har ett spö på tävlingsbanan, vilket är något som man måste få dispens för att ha. Spöet är otroligt viktigt för mig som har nedsatt rörlighet och framförallt nedsatt styrka i kroppen. Spöet gör att jag kan vara tydligare i mina hjälper (signaler) och spöet kan jag reglera hur skarpt det ska vara, något som jag har svårt att göra genom tygeltag eller skänklar trots sporrar. Duffy har lärt sig att när jag använder spöet så är det framförallt för att få fram henne bättre, men det fyller också en funktion när vi ska vända, flytta åt sidan osv. Spöet fyller helt enkelt sitt fulla syfte, eftersom det är ett hjälpmedel som kompenserar för de fysiska begränsningar som min funktionsnedsättning medför.

Idag skrev domaren ”tänk på att inte använda spö så mkt på…”. Min fråga är då, varför tror du att jag har spö på tävlingsbanan? Det är definitivt inte för att ”det bara ska vara där” eller om det var det hen tänkte med kommentaren. Varje ridpass använder jag spöet för att förstärka mina hjälper, så även idag. Jag vet att spöet inte är helt still när jag inte använder det. Det är något som jag försöker träna och tänka på, men min kropp är inte hjälpsam och jag kan inte motverka mina spasmer hur mycket jag än skulle önska och vilja…

För att jag vet att det kan försämra helhetsintrycket, men Duffy bryr sig inte för fem öre om spöet inte är helt still. Hon vet när jag använder spöet som en förstärkande hjälp, det har hon lärt sig och hon är inte ensam om att kunna lära sig förstå det. Men att domaren skriver det som ända kommentar för att motivera att hen sätter 5.0 på ”ryttaren sits och hållning” i allmänt intryck, det tycker jag inte är okej speciellt då jag inte fått så lågt som 5.0 i någon del av programmet. Inte nog med det stryker hen under ”finheten” utan att kommentera vad hen menar med understrykningen.

Jag blir förbannad, arg och ledsen för att hen uppenbarligen har fördomar som hon har valt att inte skriva ut i protokollet. Jag vill kunna tävla utan att känna att jag blir diskriminerad och att man inte tar hänsyn till min funktionsnedsättning över huvud taget. Jag tävlar för att det är kul och då måste man kunna ha en positiv attityd som domare och uttrycka sig förståeligt. Det är enligt mig ett krav som varje domare måste kunna göra, om inte annat så behöver de få den kunskapen till sig innan de dömer en paradressyrryttare.

Jag känner att jag ska kunna anmäla mig till vilken tävling som helst och att varje domare åtminstone har en grundläggande förståelse för vad en enbart fysisk funktionsnedsättning är och hur det kan påverka ridningen. Så man inte automatiskt drar av ex antal poäng bara för att jag är en paradressyrryttare. Vi fick i alla fall en fin rosett.

Tankar

Vad är det som spelar roll egentligen?

Hej!

Jag tar inte upp min funktionsnedsättning i alla sammanhang. Då det ibland känns ganska tydligt för mig att det inte är relevant att på eget initiativ prata om ”mig själv och mitt liv”. Tidigare i mitt liv pratade jag nästan bara om min cerebrala pares på habiliteringen och med olika professionella inom vården.

Nu när jag har valt att satsa på paradressyren så har det medfört att jag får möjlighet att berätta mer om ämnen som jag verkligen brinner för. Det är ett sammanhang som jag försöker att bara tänka positivt om. Då det framförallt är där som jag får utveckla mig fysiskt genom all träning med Duffy. Det är stärkande när jag kan pressa mig själv på mitt sätt för att kunna bli bättre och bättre, med målet att bli så bra som just jag kan utifrån mina förutsättningar.

Det är otroligt kul att få en respons att bli tagen på allvar, även om det alltid ska ses som en självklarhet så är det långt ifrån alla gånger som det är så i möten med nya människor. Därför vill jag verkligen lyfta när bemötandet blir väldigt givande för min del. Då jag blir sedd som just ”jag”.

Men det finns situationer då jag förväntar mig/eller kanske har förhoppningar på ett bra bemötande. Mina studier till socionom har gjort att jag kommer i kontakt med nya miljöer där jag tänker att ”här finns det goda förutsättningar för inkludering”. Jag tänker att den kunskap som ges under utbildningen kommer göra att jag i mötet med just socionomer känner mig sedd som alla andra. Men det var inte så, för i verkligheten så sker något annat…

Det var en arbetsintervju som jag hade sett framemot, mest för att det var ett arbete som jag tror skulle passa mig bra. Eftersom jag skulle få arbeta med att bl.a. motivationssamtal för att stödja personer att just ta tag i saker i deras vardag för att den ska fungera så bra som möjligt. Det är en gruppintervju och enhetschefen har en introduktion om arbetsplatsen först och sen ska vi även ha korta enskilda intervjuer. Enhetschefen pratar på om vikten av att se varje klients möjligheter och så vidare…en socionom som är anställd där, berättar också om att just tänka utanför boxen och att vara flexibel i arbetet.

När det blir dags för min enskilda intervju, kommer jag in och sätter mig framför dessa två personer. Det första de säger är, ”Vi ser att du går konstigt och pratar annorlunda…”. Vänta nu tänkte jag då… vad är det som händer? Har ni läst mitt personliga brev, där jag berättar om paradressyren? Men jag svarade: Jo, jag har funktionsnedsättning… jag tänkte att det skulle vara en fördel för det här jobbet och att mina erfarenheter skulle vara en tillgång i det här sammanhanget…De tog alltså ifrån mig min syn på mig själv genom att inte tänka på hur jag hade velat att situationen skulle vara. Nämligen att jag ville beskriva mig ur mitt perspektiv och på så sätt lyfta fram mina erfarenheter som en styrka.

Ingen respons gavs direkt på mitt svar, utan de fortsatte: ”Skulle du kunna berätta om dig själv?”

Ja, det var det som jag hade velat gjort från första början.

Eftersom jag redan kände att de inte gett mig möjligheten att berätta om mig själv på ett positivt sätt, så kändes det som nästintill omöjligt att ändra på deras uppfattning. Det är verkligen något som jag vill uppmärksamma då det är allt för ofta då andra har svårt att inse hur deras sätt att uttrycka sig påverkar hur väl man känner sig inkluderad eller ej.

Senare under gruppintervjun lade de även märke till en annan grej… Jag och en kvinna med hijab sitter av en slump vid samma bord vid fikastunden: ”Jag ser att ni har olika bakgrund…var kommer ni från?”

Även där ingen respons. (Men tydligen en fråga för att kanske bekräfta deras egna fördomar). För man kan ju undra vad det kan tänkas ha för betydelse i arbetet? Ja, förutom att det kanske ev. hade kunnat stärka att arbetsplatsen var inkluderande. OM man nu kunde se bortom etnicitet och bara fokusera mer på att se varje individ och dess förmågor istället.

Ja, det här hände för några veckor sedan och jag tänker att det behövs kanske en påminnelse om att det här är min verklighet. Det som syns utåt är tydligen det som räknas och avgör mycket mer än vad man kanske hoppats på.

För att sammanfatta denna händelse, så såg de som intervjuade mig inte mina möjligheter eftersom de inte var intresserade och nyfikna på mig (eller kanske de inte klarade av att tänka utanför boxen kring potentiella anställda). Oavsett vad man har för utbildning eller erfarenheter så är ett öppet sinne en förutsättning för att kunna vara mer inkluderande. Det kan också krävas att man inte tar saker för givna utifrån samhällets normer, utan istället ha en bredare förståelse för att jag inte bara är ”funktionsnedsatt”.

Ibland kan uppenbarligen skrift vara mer effektivt att berätta om sig själv, ja jag blev i alla fall kallad på intervju.

/Linnéa

Vardag

Min och Duffys medverkan på domarkurs på Vara hästsportsklubb

Hej!

Efter en liten tuff period för mig och Duffy så avslutar vi säsongen på ett bra sätt. Vi fick förfrågan om jag ville komma och rida ett av mina paraprogram på en domarkurs som hölls i Vara (där jag tävlade i höstas). Jag tycker det är viktigt att visa upp paradressyren och är mer än gärna till hjälp för att grenen ska utvecklas ännu mer.

Duffy skötte sig så mycket bättre än förväntat och jag blev väldigt glad och stolt över vår prestation. Jag red igenom det individuella programmet och det kändes okej. Med tanke på att ritten innehöll inga stora misstag. Jag tänkte mest att jag ville visa en fin helhet och jag tyckte vi fick till det! Men när jag på filmen efteråt hör domarna sätta 8 or på skänkelvikning, 8 m volter (!!!) och ökningar så blev jag så motiverad och glad. Vi behövde det! Beröm även för ridvägarna, vilket var kul att höra.

Det är skillnad mellan dressyr och paradressyr, vilket tåls att nämnas. På kursen var det för fler första gången de dömde paradressyr och jag känner att det är viktigt att ha kunskap på flera olika områden för att kunna förstå på allra bästa sätt. Det handlar inte bara om att man ska ha mer överseende och förståelse. Utan det krävs också att man är insatt i vad jag som pararyttare kan fysiskt göra på hästryggen och vad mina extra hjälpmedel fyller för funktion. Men även också vetskap om vad min funktionsnedsättning innebär kopplat med att jag just rider i grad 2. Då det finns en väldigt stor variation, speciellt sett mellan graderna.

Sammanfattningsvis så är det här ett sätt där jag kan inspirera andra och det ger mycket att visa upp att jag med min funktionsnedsättning kan utvecklas så mycket, just genom paradressyren. Jag är också stolt över att jag fortsätter rida, trots att Duffy varit svår i en period. Jag har utvecklats under denna perioden ändå, då jag känner att jag vågat mer än tidigare och blivit ännu mer mentalt stark.

/LinnéaDSC07982

Vardag

Föreläsning om mitt liv på Göteborgs universitet (institutionen för pedagogik och specialpedagogik).

Hej

För ett årssedan uppmärksammade jag som student att en föreläsning på GU som skulle handla om ”makt” inte alls kändes inkluderande. Jag satt där och tänkte för mig själv att ”Det här händer inte mig, inte här”. Jag var chockad, arg, ledsen och kände mig där och då så maktlös. Jag ville verkligen inte att andra personer skulle lära sig saker som var diskriminerande. Det kokade inom mig och jag kände att jag inte kan släppa de här, utan jag vill verkligen uppmärksamma hur fel den här föreläsningen kändes. Då jag som funktionsnedsatt kände mig som ”luft” och exkluderad på ett sätt som enligt hen sågs som givet…

Jag satt i flera samtal med likabehandlaren och andra som hjälpte till så att händelsen blev ett ärende som sedan tyvärr lades ner eftersom det inte räknades som en diskriminering som var riktad mot en enskild person. Det var ganska väntat och jag förstod att det inte skulle bli så lätt att komma åt problematiken.

Mötet där studierektorn skulle berätta för mig att ärendet var nedlagt så hände något speciellt som jag är väldigt tacksam över. Jag hade pratat och berättat på vilket sätt jag kände mig exkluderad vid tidigare tillfällen och även dragit andra exempel från mina erfarenheter för att visa att föreläsningen inte höll måttet. Rektorn såg min potential och att mitt perspektiv kunde ge positiva effekter på deras inkluderingsarbete om jag berättade om mitt liv.

En plan sattes att jag skulle få 1h att prata i samband med att institutionen skulle arbeta med just diskrimineringslagen, tack vare att jag lyft makt-föreläsningens problematik. Detta möte var i maj i år och i juni så gick vi tillsammans igenom att mina erfarenheter skulle tydligt kunna synliggöra hur jag som funktionsnedsatt med cerebral pares behandlas i olika sammanhang.

Jag fick utgå ifrån fyra punkter som jag själv framfört som det som jag önskade vilja förmedla till min omgivning.

  • Att man inte ska ta saker för givna
  • Att man ska fråga först
  • Att man ska tänka efter
  • Att man ska uppmärksamma och utgå från vad jag som individ kan och inte kan (istället för att utgå från någon slags mall/standardisering som inte gäller ALLA).

I måndags höll jag föreläsningen och då sammanfattade jag det såhär:

Nu har jag genomfört min första föreläsning där jag pratat om mitt liv som funktionsnedsatt, socionomstudent, paradressyrryttare och ung tjej.

För ett års sedan satt jag på en föreläsning om ”makt” som student på GU och det var då som jag verkligen ville uppmärksamma just mitt perspektiv. Ett synsätt som grundar sig på alla de erfarenheter som jag har varit med under mitt liv med cerebral pares.

Tillsammans med institutionen för pedagogik och specialpedagogik pratade vi ihop oss om att jag skulle vara en del av deras inkluderingsarbete för att motverka diskriminering.

Jag berättade om min vardag med cerebral pares och hur jag önskar bli bemött av andra människor. Jag delade också med mig just hur jag har lärt mig hantera mina begränsningar. Men också hur jag har förändrat min syn på mig själv under dessa år och verkligen velat ta vara på mina möjligheter. Dessutom berättade jag om min elitsatsning mot stora mästerskap i paradressyr.

Att få genomföra och prata om inkludering har för mig varit en dröm och ett mål som jag är så glad över att jag uppnått.

Jag är otroligt glad över den fina responsen jag fick.
”Vilken leverans!” ”Den bästa föreläsningen jag har varit på, här på institutionen”.

Om ni är intresserade av att bli inspirerande och motiverande av att höra på min föreläsning så tveka inte att höra av er. Jag vill här passa på att säga att ni såväl som företag som privatperson gärna får kontakta mig om ni är intresserade att boka en föreläsning med mig eller har andra frågor. Den här föreläsningen var anpassad för att passa in i deras arbete och självklart utgår jag ifrån era önskemål vad gäller upplägg osv.

/Linnéa

Vardag

Nytt personbästa i båda paraprogrammen grad 2!

Hej

Efter mycket pluggande så behövde jag en välbehövlig paus. Jag tänkte då ta mig tiden att skriva om tävlingen förra helgen på Vara Hästsportsklubb. Jag valde att rida både mina paraprogram då jag vill ta varje tillfälle jag får att få mer tävlingserfarenhet. Även om det är lite mycket för min kropp att orka med…

Duffy kändes lite seg på framridningen och det var ju ett bra tag sen vi red paraprogrammen. Jag valde att galoppera lite för att få igång henne mer, något som jag vanligtvis inte gör. Men det är ett bra sätt som funkar såhär då vi bara är iväg och tävlar över en dag.

Jag tycker ändå att skritten känns bättre numera och vi har höjt kvalitén något under den sista tiden. Så det var kul att gå in på tävlingsbanan och få till fina skrittdelar, speciellt skänkelvikningarna som dessutom är koefficient x2 på. I första programmet (team test) fick vi bl.a. domarkommentaren ”Mycket fint, harmonisk uppvisning. Stadig trevlig form”. Procenten blev 72,727% och jag har verkligen tränat och tränat mot siktet att få minst 70% så det var otroligt kul att jag fick de. Så tacksam att jag kan träna som jag gör med Duffy, för det ger så mycket för mig att just få kvitto sen på att det lönar sig. Samtidigt som wow-känslan som infinner sig är obeskrivlig på flera sätt. Då jag faktiskt känner att jag fysisk förbättras, något som jag hade svårare att tro på innan Duffy kom in i mitt liv.

Det var ungefär 40 min mellan tävlingsstarterna. Så pappa promenerade lite lugnt med Duffy innan jag satt upp igen. Tiden mellan starterna så kände jag inte efter alls på hur kroppen kändes, utan jag ville så gärna att jag bara skulle orka. Envis som jag är så satte jag upp igen och försökte spara så mycket krafter som möjligt till nästa start. Planen innan var just att jag inte skulle behöva ”två framridningar” utan så som jag hade ridit innan första starten skulle räcka till att rida båda programmen.

Det individuella programmet är lättare att komma ihåg och jag får till flowet bättre känner jag.  Duffys kändes lika fin som i första starten och det var väldigt kul att känna så. Även om jag själv kände att jag inte var lika kvick i mina hjälper. Men jag kan ju inte annat att älska att Duffy hjälper mig så mycket i dessa lägen så vi får till det ändå. Förutom en taktmiss så fick vi in fina övergångar och fint flyt. 73,235% och domaren skrev ”fin takt och rytm. Lydiga längningar, du har en fin känsla och noggrannhet”.

Summering så är jag väldigt nöjd och känner främst att mitt och Duffys samspel syns mer och mer på tävlingsbanan. Hon är fantastisk helt enkelt och jag ser så mycket framemot nästa gång som jag tävlar paraprogrammen.

/LinnéaDSC07908

Vardag

Min och Duffys första vinst i LB:1.

Hej!

Igår arrangerade Spekeröds ridklubb tävling på anläggningen där Duffy står uppstallad. Jag bestämde mig ganska tidigt att jag skulle vara med och delta, eftersom vi utvecklas av varje tävlingserfarenhet som vi får. Vi hade haft en bra träning för Christian i torsdags och min kropp kändes väldigt bra. Trots de gav träningen med sig en del träningsvärk, men Duffy blev väldigt fin tillslut efter både Christian och jag hade ridit.

Dagen innan tävling så var Duffy lite svårriden och jag fokuserade verkligen på att lösgöra henne så mycket som möjligt. De blev bättre på slutet av passet och som vanligt så brukar jag ställa lite högre krav dagarna innan tävling för att sedan kunna rida och få ett fint flow på tävlingsstarten.

Jag startade sedan strax efter nio igår morse. Duffy var lite seg på framridningen och jag fick inte riktigt den framåtbjudning som jag brukar känna när vi ska in och tävla. Mycket kan bero på att tävling hemma alltid kan bli lite spännande och i Duffys fall så medför de att hon har lite mindre energi. Jag hade inte riktigt fått fram henne när jag väl hade fått startsignal, så jag gjorde ännu en ökning på diagonalen innan jag vände rätt upp och hälsade. Travdelen gjorde vi bra, blev en lite liten 10 m volt till vänster, men den till höger blev desto bättre och fina travökningar på de. Vänster galoppfattning blev sen och det är ju ett moment som jag har allra svårast för. Annars så satte vi galoppökningarna riktigt bra och övergången till trav blir bättre och bättre, men den är också svår för mig.

Jag är mest nöjd med att vi fick till ett flow och jag gav inte upp utan kämpade på för att få fram henne. Det såg domaren och vi satte därmed nytt personbästa i de programmet på drygt 68,9%. Väldigt glad och stolt över att vi utvecklas och att de ger resultat som ger mig extra motivation till att fortsätta träna. Jag är ju inte nervös innan start, men när jag har fått procenten och ligger ett med fem ryttare kvar så började nervositeten komma. Väldigt kul nervositet att ha, eftersom varje vinst och placering sätter lite guldkant på tävlandet. Men vi vann och jag är väldigt stolt över oss.

/Linnéa

 

 

Vardag

Min första clinic och föreläsning på GHRK.

Hej!

Igår hade jag en väldigt givande dag då jag både red och pratade om min resa från de att jag började rida till min och Duffys elitsatsning idag. Det var min allra första clinic och det gick super och jag hade väldigt kul. Jag började med att visa lite hur vi lastar ut Duffy när vi kommer till en ny plats samt, berättade om mig själv och min funktionsnedsättning. Jag berättade också och visade mina hjälpmedel som jag har när jag rider och förklarade på vilket sätt de underlättar för mig i ridningen.

Jag skulle sedan visa lite hur ett vanligt ridpass såg ut och Duffy var extremt lugn och cool i ett ridhus som hon aldrig varit i innan. Så kul att Duffy trivs och tycker om att visa upp sig, då de medför att jag verkligen kan njuta av att åka ut och rida utan att vara särskilt nervös. Jag visade hur min svaga vänster sida påverkar mig och hur Duffy lärt sig att underlätta för mig, genom att vara mer uppmärksam på min högra sida. Avslutningsvis red vi igenom vår kür.

Sen så föreläste jag och berättade mer om paradressyr och mina mål om framtiden. Det blev bra diskussioner och väldigt roligt att så många frågor om hur jag tänker kring ridningen och min vilja och driv till att utvecklas. Något som har utvecklats med tiden och det är kul att inspirera andra att våga satsa. Fokus låg mycket på att berätta om hur jag värderar min egna psykiska inställning i allt gör oavsett hur stor eller liten utmaning som jag ska ta mig an. Även hur värdefull som all tid med Duffy är och det är på så sätt jag kan känna mig trygg i det jag gör och våga testa mina gränser mer och mer.

Sammanfattningsvis blev det en superrolig dag och kul att det uppskattades. Jag är stolt över mig själv och det ger så otroligt mycket att inspirera andra på ett sådant här sätt.

/Linnéa