Vardag

Min första internationella tävling med det svenska paradressyrlandslaget.

Hej!

Nu tar jag en paus från tentapluggande och jobb för att passa på att uppdatera om mitt liv för er. Veckan innan Danmark så var det väldigt intensivt med skolan eftersom jag ville plugga så mycket som möjligt för att inte behöva tänka på plugget under meetinget.

Till att börja med så var det så kul att få träffa hela gänget i landslaget. Sen så var det en så rolig upplevelse att få tävla på just Blue Hors eftersom anläggningen är väldigt fin. Första dagen så red beridaren i landslaget Duffy för första gången och det är ju alltid lite speciellt. Men det gick bra och Babs red även Duffy en stund innan jag skulle rida fram varje tävlingsdag. Eftersom jag rider i grad 2 så har jag möjlighet att någon annan rider Duffy max 30 min/dag och det är väldigt bra för att spara på mina fysiska krafter.

Jag har nog aldrig varit så nervös som jag var inför veterinärbesiktningen på fredagen, då Duffy hade fått några små utslag på ena sidan av kroppen. Men hon gick igenom och då var jag lättad och väldigt glad.

Första tävlingsdagen så var Duffy väldigt spänd och det är mycket som var nytt för både henne och mig. Det är såklart mycket runt omkring som vi inte stött på förut och vi ställs inför utmaningar som vi med mer erfarenhet kommer känna en större trygghet kring. Men vi klarade debuten internationellt och det är jag stolt över.

Andra dagen så blev det ett bättre resultat och ridmässigt så var jag mycket bättre än första dagen. Det var väldigt kul att vi kunde prestera så bra och jag var nöjd med vår prestation, då jag kände att jag och Duffy var lite mer avslappnade.

Sista dagen så hade jag ett leende på läpparna trots att jag kände en enorm frustation på mig själv eftersom kûren inte blev såsom jag hade tänkt mig. Nu såhär i efterhand så kan jag förstå att det var väldigt mycket psykisk påfrestelse som gjorde att det blev som det blev. Allt var ju vår första gång och jag tar med mig väldigt mycket kunskap som kommer göra att vi kan prestera ännu bättre nästa gång.

Jag är så tacksam för alla som hjälpt till och peppat oss, men speciellt tack till Christian som tränat både mig och Duffy. Även tack till min familj och kanske extra tack till pappa eftersom jag utan honom inte skulle kunna uppnå mina mål och drömmar.

Tiden fram till vi kom hem tills nu så har vi tränat väldigt mycket. Jag har analyserat, testat och känt efter ännu mer för att vi ska kunna bli ännu bättre. Jag har även tagit hjälp av Christian en del och han har också ridit Duffy, vilket också bidrar mycket till att vi förbättras. Nu ser vi framemot att åka upp till Strömsholm för programträning (tor-lör) med landslaget.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s