Vardag

”Det viktigaste är att jag har en häst att rida…” och nu har jag den hästen!

Att hitta en ny häst som passar mig har varit otroligt svårt. Det visste jag innan jag började leta och jag tänkte skriva och berätta lite kring vägen att hitta den rätta hästen. Mina önskningar och krav som hästen skulle uppfylla, tyckte jag själv var ganska rimliga. Sen när jag kollade annonser så upptäckte jag än en gång hur litet utbudet på hästar som skulle kunna fungerar till paradressyr var. Jag är väl medveten om vad det krävs för typ av häst för att jag ska kunna rida ett Paralympics och den rätta hästen, kommer jag fortsätta att leta efter.

En av hästarna som jag provred, såg jag potential i annonsen att den skulle kunna fungera för de stora mästerskapen. Den var supersnygg verkligen och hade helt rätt inställning, men i ridningen så var den för högt utbildad jämfört med vad jag söker. Jag skulle alltså behövt lära hästen att inte göra flertalet rörelser, därav var hästen mer passande för en ryttare som inte tävlar paradressyr i grad 2. I samma prisklass provred jag ytterligare en häst som var väldigt rolig och rida. Men där kände jag att den inte kommer kunna konkurrera mot paradressyrryttaren som jag kommer tävla mot i stora mästerskap. Lite tråkigt faktiskt. Jag provred även en välutbildad D-ponny i en hög prisklass men även den var välutbildad och passade en ryttare som ville utnyttja hästen utbildningsnivå mer. Sammanfattningsvis tyckte jag alla dessa hästar var roliga att rida, det är tacksamt med arbetsvilliga hästar. Samtidigt såg jag också att jag borde kunna hitta samma höga arbetsmoral och utstrålning på en häst som kanske hade utbildats motsvarande LA i dressyren.

Men att provrida yngre hästar var inte heller helt lätt. Duffy var åtta år när jag provred henne och då var hon väldigt trygg och stabil i sitt rörelsemönster och var lyhörd på mig som ryttare. Jämfört med välutbildade hästar som kunde lära sig förstå min ridning under provridningen, så förstod de yngre hästarna inte mina hjälper tillräckligt.  Jag provred nämligen en 13 årig D-ponny som var utbildad LA och som såg fin ut när ryttaren visade hästen för mig. När jag red blev ponnyn rädd för mina säkerhetsstigbyglar och att jag hamnade i obalans, gjorde att den bara ville springa ifrån mig. Vi insåg snabbt att det inte var en ponny för mig tyvärr. En annan häst var sju år och den förstod mig inte alls verkligen. Jag kände att den reagerade på fel sätt för mig när den inte förstod vad jag ville, och jag kände mig inte trygg när jag satt i sadeln. Jag hade i somras en femåring hos mig på prov, så jag visste ändå hur yngre hästar kunde reagera när de var osäkra på vad jag ville. Dock passade inte den hästen mig på grund av att jag behöver en häst som jag själv kan hantera i alla moment utanför ridningen just. Den sista unga hästen som jag provred var sex år och även den var fin när ryttaren red den innan mig. I början kändes den väldigt bra även för mig, mycket framåtbjudning vilket har flera fördelar för mig. Men sen hände något oväntat med hur hästen reagerade när jag skulle fatta galopp och plötsligt hade jag ramlat av.

Just efter den provridningen kände jag att jag behövde en liten paus från provridningar. Vi hade varit i väg i stort sett varje helg och jag hade kollat igenom alla annonser under flera månader. Jag kände också att mitt mående bara ville ha ett liv med häst. Alltså jag saknade att vara dagligen i stallet, rida, träffa alla i stallet och träna och som pappa sa, det viktigaste är att jag har en häst att rida. Så helgen efter avramlingen satt vi i bilen igen mot ännu en provridning. Min kropp kunde varit i bättre skick, men jag visste hur snabbt hästar säljs så det vägde över att åka och prova ytterligare än D-ponny. Jag bara höll tummarna att det var en snäll häst, för jag var inte i form. Allt var så intensivt och jag provred Abbey utan mina gummiband som jag har för att hålla skänklarna på plats. Abbey förstod mig ändå och äntligen fick jag den där känslan, som jag så länge letat efter. Det kändes att den här ponnyn hade mer potential i sig, som jag tänker att jag kan få fram med mer träning. Samtidigt som Abbey var trygg i sig själv och reagerade på rätt sätt när hon kände sig osäker. Sen så stod hon där Abbey 13 år, i min box och det var så efterlängtat. Jag har alltså sedan dess ridit Abbey både i ridhuset, paddocken och ute på vägarna utan problem. Jag har även tränat för Christian med Abbey, vilket var superkul.

Nu ska jag rida och träna för att jag och Abbey ska bli så bra som möjligt ihop. Jag lyckades trots allt hitta en häst som gör att jag kan utvecklas som paradressyrryttare. Det är stort. 🙂

/Linnéa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s