Hej igen.
Till att börja med så har jag haft för mycket i huvudet det senaste halvåret. Jag har fått fokusera på att klara av det som jag ”måste” göra och sen har det inte funnits tillräckligt med tid för något annat, tyvärr. Nu är jag klar med skolan, vilket känns som en lättnad. Jag är glad över att jag äntligen kan starta ett nytt kapitel i mitt liv. Från och med nu så vänder jag blad och ser framemot vad som kommer hända härnäst.
Jag tänkte börja med att skriva en uppdatering om vad jag och Duffy har gjort sen jag skrev sist. Det hände något med min kropp i november förra året. Efter sista tävlingen så fick Duffy ta det lugnt, tanken var kanske att hon skulle tagit det lugnt i två veckor. Under dessa två veckor så var jag förkyld och kände att jag inte hade tillräckligt med kraft för att sätta igång henne. Dagarna gick och jag kunde inte ge Duffy den ridningen som jag brukade kunna. Det var hemskt att min kropp inte kändes som den brukade. Så efter ett pass där jag red så slutade allt med att jag åkte in till akuten. Jag satt i sadeln och kände hur jag inte kunde kontrollera min kropp. Hjärnan gav signaler om att fötterna skulle skänkla, händerna skulle vara lite längre bak och jag skulle sitta rakare. Inget hände, eftersom kroppen inte gjorde som hjärnan ville. Jag blev ledsen såklart för jag förstod inte vad som höll på att hända, samtidigt som jag kände lite smått panik. Hela kroppen spändes och jag kunde inte slappna av. Det som händer då är att jag liksom stelnar till i musklerna och kroppen lever sitt egna liv, genom ryckningar osv. Tidigare när jag har känt att muskelspänningarna går över efter ett tag, dvs. får jag bara lite vila så återhämtar sig kroppen igen. Min kropp kommer alltid att behöva anstränga sig mer andra oavsett hur mycket eller lite fysisk rörelse som jag gör. På akuten så fick jag ett par muskelavslappnande tabletter och dessa hjälpte mig verkligen. Mina ben kunde slappna av och alla spänningar släppte. Jag blev så glad och jag kände att nu, nu skulle jag komma tillbaka till mitt vanliga jag igen.
Viktor hjälpte mig att rida Duffy ett tag medan jag försökte få ordning på min kropp så gott som det gick. Jag är så tacksam för det eftersom jag inte längre behövde känna någon ångest över att Duffy inte reds så mycket som hon behövde. Jag försökte rida lite lugnt men kroppen sa ifrån genom att spänna sig. Det hela blev bara värre och efter några veckor så gav tabletterna ingen effekt längre. Jag hamnade alltså tillbaka till ruta ett igen. Veckorna gick och både min sjukgymnast och läkare på habiliteringen kunde inte riktigt förstå varför jag hade så ont.
Jag var nära att bara ”strunta i allt”. Jag kom efter med skolan, jag sov inget, jag åt men jag blev aldrig mätt. Men på något sätt så har jag tagit en dag i taget och fått leva med att vara trött och orkeslös. Jag har gjort det bästa av situationen och jag gav inte upp. Nu skriver jag som att allt är bra idag men det är det inte. Jag har nya tabletter som ger mig biverkningar av yrsel, illamående och jag känner mig allmänt dåsig någon timme efter jag tar tabletten. Tabletten tar jag tre gånger om dagen och jag har ännu inte trappat upp till den dosen som läkaren rekommenderar. Jag mår liksom inte bra av att få sådana biverkningar som gör att jag inte orkar göra saker som jag tycker är kul.
Ni kommer få följa min vardag och jag kommer skriva så ofta som det går. Att skriva är betydelsefullt för mig och ni kommer få ta del av mina tankar och jag älskar att uttrycka mig i skrift.
/Linnéa
Linnéa Gunneflo 