Vardag

Två dagarstävling (LB:1 och LB:2) i Lilla Edet.

Efter några dagars återhämtning så började vi ladda för nästa tävling. I LB-programmen så ingår flera liknande moment och rörelser som i paraprogrammen i grad 2 och därför är tanken att jag ska försöka rida LB när jag tävlar på dressyrtävlingar som inte har paraklasser. Jag var väldigt osäker på om jag skulle starta då jag kände att kroppen inte var på topp och att det skulle vara närmare 30 grader enligt väderprognosen. Jag red några pass innan som kändes sådär. I och med att jag har sommarlov och hade betalt startavgift så ville jag ändå ge det en chans. Jag tänkte att jag kan tävla ena dagen för att se hur allt känns. Jag menar jag älskar att tävla och jag är inte rädd för att få dåliga procent.

Mitt mål inför varje tävling är att jag vill känna att jag gjort mitt bästa utifrån vad förutsättningarna är just på tävlingsdagen. Väl på framridningen så känns allt sådär lyxigt bra. Duffy är superfin och det är då som jag verkligen vill gå in på banan och visa upp oss på allra bästa sätt. Vi rider igenom programmet utan några större problem och jag känner mig nöjd efteråt. Jag var nöjd över att jag vågade rida lite mer och att jag red fina vägar. Ibland kan jag få en låsning när jag tänker för mycket på vad som är nästa moment i programmet. Jag tränar på att faktiskt rida varje moment och det är självklart lättare när man är 100% säker på att man kan programmet. Vi fick drygt 64% i LB:1 och det som jag behöver jobba på mest mentalt är att våga ha ett högre tempo. Duffy skötte sig utmärkt och hon gav mig som alltid motivation och det var det som gjorde att jag även valde att starta dagen efter.

Efter några timmars sömn så var vi återigen redo för tävling. Mina paraprogram går på kort bana så det var första gången på många månader som jag tävlade på lång bana. Jag kände att det var lite ovant och att hjärnan tyvärr la mycket fokus på att lokalisera linjerna i programmet till rätt bokstäver. Det är så att det tar mer energi för mig både när jag anstränger mig fysiskt men även psykiskt. När jag tävlar program så är det extra påfrestning på både det fysiska och psykiska planet och det kommer alltid att vara så. Jag kände att min kropp var trött och gav inte Duffy tillräckligt tydliga och konsekventa hjälper som jag brukar. Jag är väl medveten om att det sker när min kropp inte orkar rent fysiskt. Det är då som jag psysiskt behöver bli ännu starkare för att på så sätt kunna nå fram till Duffy på bästa sätt ändå. Jag tycker att vi tog ett kliv framåt på det planet och det är jag väldigt stolt och glad över. Vår prestation gav oss återigen drygt 64% och jag kan inte vara annat än nöjd med.

/Linnéa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s