Vardag

Reflektion av söndagens tävling i klasserna LB:2 och LB:3.

Under hela förra veckan och även på själva tävlingsdagen så har min kropp gjort ont och varit väldigt spänd. Det är just nu ett projekt i sig att dagligen ge Duffy den motion och ridning som jag helst vill kunna göra. Jag ville ha ridit ganska mycket dagarna innan eftersom hon blir mycket mer avslappnad på tävlingen då. Min kropp sa ifrån och jag fick helt enkelt bara bestämma mig för om jag skulle tävla ändå, vilket jag gjorde.

Väl på plats så blåste det en hel del på tävlingsplatsen. Duffy är väl medveten om att hon ska in på banan och prestera varje gång vi kommer till en tävlingsplats. Jag har lärt mig att hon blir väldigt av och på när hon inte är tillräckligt avspänd från början. Dock så kände jag att vi gjorde en fin första start trots att Duffy var spänd. Blåsten gör alltid att Duffy kan frysa fast och då krävs det mer ridning än vad min kropp klarade för dagen. I alla fall så var jag nöjd med programmet. När jag inte tävlar paraklasser så är det vanligt att domare bedömer mig som ryttare lite annorlunda t.ex. genom att ge 0,5-1 poäng mindre per bedömningsgrupp. Det kostar såklart mycket i slutändan och rent procentmässigt så var ritten betydligt bättre en vad procenten visade. Helt ärligt så kan det skilja många procent mellan domarna om flera skulle fått chans att bedöma samma ritt. Jag tänker tillbaka för lite mindre än ett års sedan då jag också red LB:3 på samma tävlingsbana med ungefär samma procent som i helgen trots att vi som ekipage utvecklats mycket på ett år. Nog om det, jag känner spontant att jag rider så bra jag kan på varje tävling men jag kan egentligen aldrig veta vad bedömningen blir när jag inte tävlar på paratävlingar.

I andra klassen så slutade min kropp att fungera i hela galopprogrammet. Det är sånt som händer och jag kan inte göra så mycket åt det. Vi gjorde ändå ett bra skritt- och trav program och det är jag nöjd med. Jag har ändrat min inställning till både träning och tävling sen min kropp började krångla i början av året. Jag kan inte förvänta mig något och jag får räkna med att benen inte vill samarbeta längre. Än så länge så vet ingen inom vården varför min kropp är som den är. Jag har två läkarbesök till i augusti och jag hoppas verkligen få hjälp. Även om det ibland känns som ingen kommer kunna veta vad det är som hänt så måste jag fortsätta försöka och tro att jag någon gång kommer få den hjälp som jag behöver. Det jobbiga är att det blir allt svårare att förklara för läkarna hur det känns i kroppen eftersom smärtan funnits där konstant i åtta månader.

/Linnéa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s