Tankar

Vad är det som spelar roll egentligen?

Hej!

Jag tar inte upp min funktionsnedsättning i alla sammanhang. Då det ibland känns ganska tydligt för mig att det inte är relevant att på eget initiativ prata om ”mig själv och mitt liv”. Tidigare i mitt liv pratade jag nästan bara om min cerebrala pares på habiliteringen och med olika professionella inom vården.

Nu när jag har valt att satsa på paradressyren så har det medfört att jag får möjlighet att berätta mer om ämnen som jag verkligen brinner för. Det är ett sammanhang som jag försöker att bara tänka positivt om. Då det framförallt är där som jag får utveckla mig fysiskt genom all träning med Duffy. Det är stärkande när jag kan pressa mig själv på mitt sätt för att kunna bli bättre och bättre, med målet att bli så bra som just jag kan utifrån mina förutsättningar.

Det är otroligt kul att få en respons att bli tagen på allvar, även om det alltid ska ses som en självklarhet så är det långt ifrån alla gånger som det är så i möten med nya människor. Därför vill jag verkligen lyfta när bemötandet blir väldigt givande för min del. Då jag blir sedd som just ”jag”.

Men det finns situationer då jag förväntar mig/eller kanske har förhoppningar på ett bra bemötande. Mina studier till socionom har gjort att jag kommer i kontakt med nya miljöer där jag tänker att ”här finns det goda förutsättningar för inkludering”. Jag tänker att den kunskap som ges under utbildningen kommer göra att jag i mötet med just socionomer känner mig sedd som alla andra. Men det var inte så, för i verkligheten så sker något annat…

Det var en arbetsintervju som jag hade sett framemot, mest för att det var ett arbete som jag tror skulle passa mig bra. Eftersom jag skulle få arbeta med att bl.a. motivationssamtal för att stödja personer att just ta tag i saker i deras vardag för att den ska fungera så bra som möjligt. Det är en gruppintervju och enhetschefen har en introduktion om arbetsplatsen först och sen ska vi även ha korta enskilda intervjuer. Enhetschefen pratar på om vikten av att se varje klients möjligheter och så vidare…en socionom som är anställd där, berättar också om att just tänka utanför boxen och att vara flexibel i arbetet.

När det blir dags för min enskilda intervju, kommer jag in och sätter mig framför dessa två personer. Det första de säger är, ”Vi ser att du går konstigt och pratar annorlunda…”. Vänta nu tänkte jag då… vad är det som händer? Har ni läst mitt personliga brev, där jag berättar om paradressyren? Men jag svarade: Jo, jag har funktionsnedsättning… jag tänkte att det skulle vara en fördel för det här jobbet och att mina erfarenheter skulle vara en tillgång i det här sammanhanget…De tog alltså ifrån mig min syn på mig själv genom att inte tänka på hur jag hade velat att situationen skulle vara. Nämligen att jag ville beskriva mig ur mitt perspektiv och på så sätt lyfta fram mina erfarenheter som en styrka.

Ingen respons gavs direkt på mitt svar, utan de fortsatte: ”Skulle du kunna berätta om dig själv?”

Ja, det var det som jag hade velat gjort från första början.

Eftersom jag redan kände att de inte gett mig möjligheten att berätta om mig själv på ett positivt sätt, så kändes det som nästintill omöjligt att ändra på deras uppfattning. Det är verkligen något som jag vill uppmärksamma då det är allt för ofta då andra har svårt att inse hur deras sätt att uttrycka sig påverkar hur väl man känner sig inkluderad eller ej.

Senare under gruppintervjun lade de även märke till en annan grej… Jag och en kvinna med hijab sitter av en slump vid samma bord vid fikastunden: ”Jag ser att ni har olika bakgrund…var kommer ni från?”

Även där ingen respons. (Men tydligen en fråga för att kanske bekräfta deras egna fördomar). För man kan ju undra vad det kan tänkas ha för betydelse i arbetet? Ja, förutom att det kanske ev. hade kunnat stärka att arbetsplatsen var inkluderande. OM man nu kunde se bortom etnicitet och bara fokusera mer på att se varje individ och dess förmågor istället.

Ja, det här hände för några veckor sedan och jag tänker att det behövs kanske en påminnelse om att det här är min verklighet. Det som syns utåt är tydligen det som räknas och avgör mycket mer än vad man kanske hoppats på.

För att sammanfatta denna händelse, så såg de som intervjuade mig inte mina möjligheter eftersom de inte var intresserade och nyfikna på mig (eller kanske de inte klarade av att tänka utanför boxen kring potentiella anställda). Oavsett vad man har för utbildning eller erfarenheter så är ett öppet sinne en förutsättning för att kunna vara mer inkluderande. Det kan också krävas att man inte tar saker för givna utifrån samhällets normer, utan istället ha en bredare förståelse för att jag inte bara är ”funktionsnedsatt”.

Ibland kan uppenbarligen skrift vara mer effektivt att berätta om sig själv, ja jag blev i alla fall kallad på intervju.

/Linnéa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s